sariskt

det grejas här i växjö nu. fixas och trixas som om allt liksom vill vara sitt finaste när den verkligen kommer. vägarna river de upp, nya hus överallt som vill vara med och fåglarna kvittar sig tokiga.
det känns härligt, poliserna nedanför mitt övar igen. de har roliga rollspel där tränar på att ta fast fylleungdomar på stan. det om nåt måste väl vara ett vårtecken?

även om det spritter i kroppen så har jag den där känslan ni vet när de skaver. som om revbenen hamnat i nån slags skarv och så hostar man fast det händer inget. det har jag ofta de här veckorna innan tentaveckorna. när jag inser att jag borde jobbat hårdare och när man överväger hur viktigt det var det man istället gjorde. och när man ändå håller på och klankar så kan man lika gärna slänga in hela lasset har jag tydligen fått för mig. det är rätt kass att vi alltid ska hålla på så här. fram och tillbaka och det är ändå i slutändan vi sitter med livet i högerhanden en chokladbit i den vänstra och säger synd att vi oroade oss så.

jag gillar mitt namn på skånska, hur gillar ni ert?


har nu förresten hört att jag tänkte ta med mig min snubbe till frankrike och sen nån månad efteråt packa väskan med alla mina spanska verb.
är inte det en smekning över ryggen så säg?