sariskt

jag älskar den här dagen, det gör jag verkligen. den spritter i mig och rullar runt i gräset som om den vore en hund eller så. känner ni det med?

alla mina dagar är tänkt att vara hjärtans dagar, för all del. men idag slår den mig i huvudet med sin väme. solen skiner på växjö idag som om den vill be om ursäkt för att den varit en absent mother hela höstvintern. det finns ingen hejd på det där skinandet. universitetet är fyllt med gymnasieknattar och jag är så glad att det inte längre är jag. att jag inte längre behöver tänka på det som rusar i deras huvuden. vem och vart och allt det där som man ska reda ut, ni minns hur det kändes. och mest känner jag nu att de här armarna räcker till dem med om de behöver dem. kom an bara så värmer jag er. klappar på pannan och säger snart blir det lättare.

jag och min paula von essen sitter på en bänk med huvudena i molnen om dem hade funnits och fötterna i grönt gräs. med famnarna fulla med nytt hopp äter vi chokladmuffins formade som hjärtan och säger att det är snyggt när det är ljust.

jag gick upp tidigt och läste på idag, har ni hört. och som pappor säger så hjälper det. jag var killerduktig på mitt seminarie. det är så härligt att kunna säga det. de fick säga att jag hade rätt. att det visst finns en framtid och att vi om några måste tro att det funkar det här. att vi kommer palla med att räta ut de där rynkorna i pannan och att det inte gör nåt att göran persson bor i ett palats. han får det. han jobbade hårt. jag vill oxå  jobba hårt sen och ha palats.

jag är så lycklig för de här dagarna.

förut ringde min kille och frågade om jag ville ha nåt idag. urbota dum fråga. jag blev tvungen såklart att säga nej.

jag hoppas att ni får nåt. jag vill ge er nåt oxå, nåt litet varmt. om det inte riktigt når fram så ge er själva en kram. borde man göra oftare. lägg armarna runt bara. klappa er sjävla på kinden och känn efter. hör hur det dunkar. det är nåt gott där inne. det slår i er och det är såklart ingen slump.