sariskt

jag är sugen på att simma

det har jag nog aldrig varit förut men nu jäklar. men då kostar det 75 spänn för en simtur. ursäkta?
det mest tragiska med det är egentligen inte att jag inte har råd, för att jag borde köpa annat för mina pengar, utan att jag verkligen inte har 75 kronor.
ha.


jag sitter mellan alla världens länders statsskick och funderar över livet. en mix av sex and the city, dammet under soffan och den halvvarma solen utanför. och så lyssnar jag på mig själv spela piano. och det är ett säkert sätt att få mig sådär nostaligsk och blödig. likt engelskan så kunde jag det en gång i tiden. spela alltså. och även om jag aldrig varit nån pianist så fanns det nåt där. och när växjö tog ifrån mig mina tangenter och ersatte dem med snarlika i plast så kunde jag leva med det. men nu. nu har hon barskrapat mig.
en gitarr är allt jag har kvar. och allstå. it doesn't pull my strings, så att säga.

jag har ingenstans att lägga mina skakande händer och jag har tappat känslan av hur mycket man kan få gjort på en dag. min gamla granne berättar hur hon kände sig grym på spanska ända tills hon snackade med en spanjor. allting är relativt. jag ska fortsätta med något som är gratis nu. jag ska ringa nån och.. ja där sprack det. 
jag ska ta på mig halsdukar och röda kinder och överraska.
så blir det.