sariskt

jag läser på aftobladet idag att inom femtio år kommer vi att kunna byta ut våra partners mot robotar. de kommer kunna göra allt. man kan bli kär i dem, säger den där forskaren. och vill man dansa håller de alltid takten. praktiskt.
tydligen var det inte att tala om ifall det skulle bli så, utan när.

det låter ju lite si och så, om jag får säga mitt.


vet ni vad!
jag fick tillbaka min tenta, den där luriga, och med den min tro på förmågan. det såg mörkt ut men jag klarade den ju. och nu fick jag se att jag inte bara klarade den utan att jag gjorde ett riktigt bra jobb. de har mig inte på kniven de där statsvetarna! jag är med.

snart kommer det en ny. den kommer jag klara, fast jag inte tror det nu. men vi gör det. klarar oss, eller hur? mer än vi tror. det är en fråga om när.
emma skrev så fina tankar om mitt inlägg om mina vägval.tack för dem, du rara. angående prestationsångest. det är det nya svarta. det finns inget vi älskar att vira in oss i så mycket som just känslan av att prestastionen är allt. men vi låtsas! det finns annat. om ni någon gått runt växjösjön en kväll i majsol vet ni. (har ni inte gjort det är ni välkommna, anytime)


kan ni nåt om hur saker funkar i Iran? det ska jag jiddra mig blå om på fredag. det bästa med det är att jag i de där seminarierna ständigt paras ihop med mannen som i nåt inlägg neråt tvättar mina fötter. han heter nästan samma efternamn som jag nämnligen och är jäkligt snygg. det är en fröjd och jäklar vad jag pluggar till dem där ska ni veta. skitsmart av lärarna att göra så. ha en massa snygga killar som man får jobba ihop med. man anstränger sig, det gör man.



tror ni att de kommer laga pasta carbonara, på riktigt italienskt vis de där robotarna, om man ber dem?
isåfall är jag med.