sariskt

i ett stadie mitt emellan tequilaracen och knopparna dinglar jag med benen utanför fönstret, ler och funderar  på huruvida man får må så här av bara solsken utan att ha gjort nåt. jag har ju vid närmare eftertanke inte underlättat en enda situation i mellanöstern eller ens kommit ihåg min farmors födelsedag och till på köpet är det ju tisdag. det är när månen syns påblanka dagen man inser att allt hänger ihop och att när det är mörkt är det bara för att ljuset tagit en omväg via typ, ja några andra fräna länder. jag jobbar på att unna dem det.

den svartvita kramen är en tanke eller metafor egentligen mer för sig självt än nåt annat. som om den lovade att inte berätta men inte kunde hålla sig liksom. nånstans tänker ja att den illustrerar vänskap och hur han andra dagen vi sågs bad om ursäkt för att han trodde jag var en dryg jävel och jag sa det inte högt men oroade mig inte alls för att få min cykel stulen. folk gör sig bäst tillsammans även om det är uppenbart att våra mammor lärde sig olika ord för värme.