sariskt

alltså den här dagen.

den kunde fan kvittat.


jag slog en knut på mig själv, cyklade med vinden i ryggen och solen faktiskt, i ögonen, men känslan i magen om att något inte riktigt var som det skulle och visst skulle den ha rätt. som alltid.  nån som viskade med tårar i rösten att ibland är det vi gör helt enkelt bara inte nog. och även om vi vill.
så vill vi inte nog.

jag tyckte det lät extra sorgligt eftersom ögonen såg så sorgsna ut och alltså jag har funderat på det där och visst är det sant och det enda jag kunde säga var att det är faktiskt inte min stil att hålla på och deppa.

något som definitivt är min stil är att vara ute i sista sekunden. det har blivit något av min specialité med åren. nu tillexempel när klockan är trött och min lägenhet fortfarande ser ut som.. ja..
grannens dammsugare nynnar nånting i min hall om att allting är så fantastiskt när det är gjort. kom igen sara, gör det bara. jag skriver en post it lapp som ska tvinga mig och klistrar upp den på kylen bredvid de andra som säger fina saker att tänka på när man tillexempel hittat en ny rynka eller känner att håret inte riktigt är till sin fördel.

anledningen till att det ska vara rent här när jag slår upp ögonen imorgon är för att jag väntar finbesök och min pappa säger ofta att det handlar om respekt, det där med att ha det fint, om inte för sig själv så iallafall för andra då. 
så, anna och emelie, för er.

nu jäklar, gör jag det.