sariskt

if you'd like to buy my flowers, just go ahead now.


det är tisdag och jag faller mer och mer in love med ljuset på morgonen eller funderar på att skaffa en skyffel/ bygga en iglo/ kolla råttfällan i lådan under spisen men skippar alltsammans eftersom det finns risk att nåt läskigt händer. jag vet inte när det är dags att lära sig skriva med stora bokstäver och jag vet inte heller om det finns åldergräns för hur länge man får sova tills kroppen själv bestämmer att hundrametersloppet som är den här dagen nu ska börja.

jag tar några danssteg ut, någon skickar en bild som inte riktigt gör mig rättvisa och frågar när det finns chans att få se mig igen. och isådant fall var. ingen-aning-håll-utkik svarar jag fast vet att det egentligen kommer vara tvärtom och att jag kommer låtsas se förvånad ut när jag oerhört berkänat springer in i honom runt hörnet vid pressbyrån. livet liksom bara ligger där och ler lite i mjugg, solen trycker all sin energi rakt in i mina öron och molnen viskar var sak har sin tid.

min bästa vän och jag anar ugglor i mossen men bestämmer oss för att ägna våra dyrbara minuter tillsammans som panka och lyckliga åt att  diskutera framtida jobb och tänkbara saker att en lördagsförmiddag kasta i themsen.



mina lampor sprack, en ny termin började och med den, jag.