sariskt

elva nätter före jul sjunger växjös samlade musikerungar på tv nu att det är och jag tänker på alla de gånger jag självt gjort det. letat efter den där kronan i garderoben bland julsakerna, bytt batterierna i ljusen och kliat mig i skallen där glittret suttit.  varje år med för korta linnen och vita strumpor hemma hos morfar. pepparkakor, rosiga kinder och världens längsta elva nätter kvar att bestiga.

det är inte längesen.




tentan ja, det löste sig.
det är ju vad vi gör bäst, eller hur, löser situationerna. igår när det var tufft och kroppen sov men ögonen så fulla av koffein att de stod rakt ut fanns bara pappas ord i skallen att sara bara lös det.
min faster säger att man går in i väggen för att det går. om inte alternativet att ge upp finns, kommer vi heller inte att göra det. och det fanns ju inte så självklart klarade jag det.
de två klokosarna är förresten släkt!

på mina 13 år i skolan tror jag att jag var mitt bästa hittills igår natt.
och jag tror att det var just vad jag behövde vara.

jag är stolt över mig själv ikväll. tacksam och lycklig igen.
så om jag kan vill jag bocka mig. böja lite på nacken, för er och för det vi gör med varran när vi lägger armen om.