sariskt

jag har tänkt på det här ett tag. att om man har för mycket pengar så hetsar man tydligen upp sig över helt vansinniga grejer. det vill jag lova att det gjordes igår på julias tjugoårsmiddag. konstig och helt befängt dyr mat. är man som jag och har rätt blygsamt med dollars så hetsar man istället upp sig över läckra kypare.

hursomhelst!


hela hennes släkt var på besök. det var jättekul, vilka härliga! det tråkiga med det är bara att gamla människor har selektiv syn. det spelar ingen som helst roll om de har grön starr, porslinsögon eller åtminstone solen i ögonen nej, damm ser dem med radar på mils avstånd.  och de hatar det. det är det utlimata beviset på att ungdomen är förlorad. så jävlar vad jag städade.

sen visade det sig att de inte alls ville ens se lägenheten. tolv pers på 38 kvadrat låter som en fest i mina öron, men nej nej. kanske fem minuter var de här. uppskattningsvis diskuterades städning förr och nu, cirka 60 procent av tiden. 

sen var det middag! herrejesus vilken middag. inte för att jag höll räkningen men säkert tio rätter han vi smälla i oss. småländsk tapas! pumpashotar! snittar! lax! lammsymfonier! massor med deserter! finaste champagnen ni kan tänka er. chambre séparé, självklart.  världens bästa sommelier. alltså verkligen världsmästaren i det, var vår personliga vinkille. han i princip bar mig till toaletten när jag råkade sticka ut nyllet utanför våra skynken. jag var en elefant på hal is. men jag gjorde såklart mitt bästa att smälta in. hade rött läppstift,  uppsatt hår och försökte att inte säga tack varje gång nån gav mig nåt.

men de gillade mig! och en gång fick jag en blink! och sen en varm hand över ryggen. fin kille. antagligen var han en dödlig han med, som såg att alla låtsades. en dödlig i finkyparkostym. 

självklart var det svingott. men alltså. det är vansinne det där. det är det verkligen. måttet var rågat när vi först hade tryckt i oss rå hackad ål med lite äpplebitar doppade i sprit först och sen fick in ett suspekt litet knyte. en överraskningsrätt från den nye kocken. såg grymt gott ut tänkte jag och var beredd att hyssa det in i ugnen. det visade sig vara älghjärta med en granbit till. och knytet gick inte att äta. inte granbiten heller. det skrattades det hejdlöst åt kring bordet. hur ska man veta att det är granen i det där knytet som är det konstiga?

jag fattar inte alltid den där humorn och vad har de förresten emot att steka maten på såna där ställen?
en gång gav jag borgvalls en grillkrydda i present eftersom de inte hade nån en gång när jag frågade. det tycker jag var kul.