sariskt

Det såg länge ut som om det skulle bli lite körigt, den där detaljen att få ut henne. Hon var ju inte direkt sugen på det själv. I mitt huvud ekade barnmorskans ord om en femkilosbaby, som till på köpet nu haft två veckor till att växa hejvilt i magen. Och den som slår upp igångsättning i närmsta lexikon lär sig snart att det där betyder extra allt. Extra supersnabbt eller extra segt långdraget.

Och så framförallt då, extra ont.

Det var med andra ord inte världens, på pappret, bästa utgångsläge.

Men inget av det där hände.

Efter den längsta och soligaste sommaren i mitt liv piskade nu regnet mot rutorna den natten, som när Lovis föder Ronja i sagan. Björn varvade uppgiften att räkna värksekunder med att muntert ställa frågor från Geni-spelet han köpt tidigare under dagen. Jag tror att jag förlorade eller gav upp ungefär vid frågan om huvudstaden i Sudan.

Och efter några korta timmar med ont och några underbara timmar med en slang i ryggen, låg hon plötsligt med sina mörka blinkögon på min mage. Tre och ett halvt kilo kärlek. Av kärlek är du kommen och till kärlek ska du åter bli.

Astrid ser inte direkt ut som jag. Hon med sina långa smala armar och ben och så det där guldljusa håret. Men vi delar förtjusningen över en riktigt god sovmorgon och det finns få saker som piggar upp oss när vi är ledsna så som hennes pappas enstämmiga vårsånger. Och så har hon min näsa. Den där lilla uppnäsan som jag hoppas att hon att både ska sätta i vädret och lägga i blöt.

Vi får se hur hon blir.

Och det där med födelsedagen ja, som jag var lite ledsen över att hon inte skulle få välja själv. Sjuttonde juli, sa doktorn. Det kan ni ju tro, tänkte hon. Och dundrade ut med sin lilla knutna näve först, rakt in i verkligeheten, den artonde.

Välkommen.



Alldeles, alldeles ny.