fem veckor
Man skulle kunna tänka på det där nu, att det är fem veckor kvar. Fem ynka. Nästan lättare att räkna det i dagar. Men dagar blir alldeles för konkret för mig så jag håller mig till veckorna.
Vagnen står här hemma och väntar. Fina små lakan ligger orörda. Björn yr runt i lägenheten för att få allt klart. Som för att ha något att hålla tag i bestämmer han sig för att barnet behöver ordning. Att babyn behöver möblerade rum. Så han balanserar på stolar, hänger upp tavlor, spikar gipsplattor och ställer frågor till mig bara om praktiska saker. Sånt jag borde kunna hantera. Sånt som inte borde röra upp fler känslor än nödvändigt. Saker som hur många mössor en bebis kan behöva, hur många par strumpor måste vi ha färdigtvättade? Ibland om hur det känns. Om det känns nära. Om det känns ont. Och om praktiska förslag på saker som istället skulle göra lite gott.
Jag står still och väntar. Eller sitter mestadels. Väntar och sväller. Försöker göra något i stil med en ärlig insats på jobbet, men spenderar mina dagar egentligen helt med den enda uppgiften att vänta.
Den där oron över att bli mamma som jag väntade mig skulle komma lyser med sin frånvaro. Tvärtom. Jag kan inte bärga mig. Längtar efter vem det är som buffar där inne nu. Vrider och vänder sig fast det är så trångt. Vem det är som alltid hickar på eftermiddagarna. Längtar efter att kunna berätta att jag gör det jag med ibland. Och lika länge också. Jag längtar efter att få kunna hjälpa. Efter att få klappa på magen tills det slutar. Eller hicka i takt tillsammans.
Men när oron för att bli mamma aldrig kom, kom oron för att sluta vara dotter. Som om den rätten skulle fråntas mig. Som om rollerna skulle utesluta varandra. Som det såklart inte gör.
Väl?